Oj, vad lääääänge sen!

Jag har inte haft nån lust att blogga ärligt talat. Förlåt, det är några som har undrat.... :)
Men jag har ett ämne jag skulle vilja lufta nu. Och det är syskonskap. Jag är ju uppvuxen utan syskon, fick min halvsyster när jag var 18 år. Hon bodde ju inte hos mig ens, bodde hos vår pappa i Bollnäs (jag i sthlm hos mamma).
Men jag får ofta höra att om man är ensambarn så är man bortskämd och odräglig. Tycker ni att jag är det? Haha! Nä, det är jag inte! Jag hade en bra uppväxt, rättvist och jag fick inte allt jag pekade på.
Nå, nog om det. Men det jag ville komma till är att jag vet inte hur det är att växa upp med syskon. Det närmaste syskon jag hade var fam Dolk´s barn. Vi umgicks mycket när vi var små och visst bråkade vi, men inte lika mycket som de bråkade med varandra. Och då tyckte jag att det var skönt att vara själv när jag såg deras bråk. :) Lena, som var flickan i familjen, rycktes ifrån oss alldeles för tidigt. Juldagen 2007 gick hon bort, det är nog det sorgligaste jag upplevt! Saknar henne så det gör ont fortfarande.
Vi var i alla fall vänner hela livet (hennes liv) och hon var som en syster för mig.
Nu hamnade jag lite utanför ämnet känner jag. Jag tänkte faktiskt skriva om min egen familj, mina barn, styvbarn och sambo.
När Emmy föddes var det självklart att hon skulle få ett syskon också (om vi hade tur). Det fick hon och de har nog en ganska normal syskonrelation tror jag. De bråkar, kramas och leker... :)
Men deras relation med storebror (halvbror för att vara exakt) är inte bra tycker jag.
Eller är det normalt av en storebror som är 8 resp. 10 år äldre att skita i/glömma deras födelsedagar, knappt hälsa, absolut inte samtala med och absolut inte leka med (typ spela spel eller så) sina systrar????? Jag vet inte hur andra styvfamiljer har det, men nu är det så att hans kompis som är himla trevlig och artig, HAN, leker med barnen, busar och pratar med dem. Inte jämt, men ibland i alla fall. Tjejerna tycker själva att han är mer som en bror än var den riktiga brorsan är!! Är det inte nåt som är fel då????
Det här är så svårt att ta upp med Tompa. Det är ju hans barn jag retar mig på! Vad göra? Prata med brorsan? Hmmm... Lättare sagt än gjort. Vi har inte den bästa relationen heller. Pratar inte mer än nödvändigt och så. Men det gör ONT i mig att se hur han behandlar sina syskon! Mig kan han hata och tycka vad fan han vill om, men sina systrar tycker han väl om? Eller!??? De blir så ledsna och besvikna!
Ja, vad tycker ni? Klart ni tycker att jag ska prata med Tompa, med brorsan, ha familjeråd e.t.c. Men det är så svårt!!!
Urk! Nu har jag fått lätta mitt hjärta lite! Och om du, Tompa, läser detta. Blir inte arg, det är bara mina känslor!
Kram till alla mina vänner, löööv ju!